Tid... kan gå fort, kan gå långsamt. Frågan är - vart tog 2010 vägen?

Samtidigt känns det som att det var ett evighetsår, på många sätt och vis, och inte minst ett berg- och dalbaneår. Rent känslomässigt var det det år då jag var beredd att ge upp allt, hoppa av livets tåg och gräva ner mig - djupt. Samtidigt var det ett år då allt förändrades, då jag fick tillbaka en tro på framtiden och på kärleken. Men det krävdes tid, och tålamod. En massa tårar och en hel del slå näven i bordet... Var det värt det? Absolut! För när klockan slog tolv och det nya året ringdes in stod jag där med min prins, skålade med hans bästa vänner och kände mig som hans. Tyvärr var det som sagt en mycket lång och svår väg för att komma dit. En del av det som hänt under året kommer jag alltid att bära med mig, trots att jag skulle ge allt för att glömma. Men ödet ville att jag skulle upptäcka det hemska, ödet ville att C skulle inse att han kunde förlora mig, och så nära det var... Ödet kan vara grymt men det har en mening. 

Men som sagt tiden går, och tiden har gett oss en andra chans. Någonstans känns det som att vi har tagit den, att C har gripit efter det sista halmstrået och att C känner att jag är rätt. Samtidigt kommer oroskänslan tillbaka med jämna mellanrum. Ibland kommer jag på mig själv att sitta och titta på honom och fråga mig själv hur han har kunnat göra det som han har gjort. Inte bara mot mig… Jag vet inte och jag finner inga svar. Om och om igen får jag påminna mig själv om att släppa det förflutna och visst går det lättare med tiden. C har ju verkligen visat att han vill ha mig i sitt liv. Men ändå finns frågan – finns det andra också kvar, och vad händer till våren när fotbollen drar i gång igen. Kommer han att kunna motstå frestelsen? Jag har inte kollat igenom hans mobil något mer, fast jag många gånger har stått med den i handen, eller väntat på ett tillfälle. Jag vill ju egentligen inte veta, för tänk om det har fortsatt. Jag vet inte om jag hade fixat det. Å andra sidan hade det varit så skönt att se att det är avslutat. Tänk att få läsa ett sms där C skriver att han har träffat någon och att han inte vill fortsätta... Jag tror ändå att jag kan lita på honom, för mer än en gång har jag frågat om jag kan göra det och varje gång har han svarat ja. Jag vet bara att jag älskar C mer och mer för varje dag som går och jag vill att han ska vara den sista jag ser när jag somnar på kvällen och den första jag ser när jag vaknar upp… för resten av våra liv… Och nu är det ett nytt år och med detta blogginlägg ska jag försöka släppa det, inte ta upp det något mer.

2010 var också ett år då en del vänner tyvärr försvann ut ur mitt liv medan en del andra vänskapsband stärktes, det var ett bra träningsår och min klockas tickande ökade i styrka. Ett år med många fantastiska stunder men också många sorgligheter. Ett år som alla andra med andra ord...

Jag ser fram emot 2011 och tror säkert att det har en hel del tårar i sina skrymslen, men framförallt tror jag att det finns många spännande och lyckliga stunder som väntar på mig.

Vad gäller nyårslöften?!! I år finns det bara önskningar - men dom berättar jag inte om förrän de har gått i uppfyllelse :)

Gott Nytt 2011!  

Det har varit väldigt tungt ett tag, en massa hemska saker har hänt och jag har inte vetat hur jag ska hantera dessa. Inte heller har jag orkat ta itu med alla jobbiga känslor som har rörts upp.

Det började väl egentligen med att en kollega och väns pappa blev dålig och fick åka in på sjukhus. Han var riktigt dålig och läget är fortfarande ostabilt. Ett par dar senare gick en annan väns pappa bort, inte för att vi känner varandra väl men det var ändå en person i min närhet och jag blev väldigt ledsen. Ett par dar senare var det dags igen - men denna gång drabbades en som verkligen har funnits i min närhet och som betyder väldigt mycket för mig. G´s pappa segnade ner under en skidtur i fjällen inför sin 12-åriga son. Nu stiger tårarna igen för jag tycker fortfarande att det är helt ofattbart och jag lider så med familjen - för G´s pappa klarade sig inte. Han är död... Den glade mannen som jag så många gånger har sprungit ihop med vid olika sammanhang finns inte här bland oss längre. Visst har han det säkert bättre där han är nu men han lämnar många sörjande bakom sig..

Jag tror fortfarande att jag är i nån slags chock för det krävs inte mycket för att utlösa den där hysteriskt, hulkande gråten, en gråt som man inte tror ska ta slut men som helt plötsligt bara slutar och då sitter man där med röda, svidande kinder och förstår inte riktigt vad som hände.. I går var det begravning för G´s pappa och hela dagen gick jag runt med en känsla av att jag ville vara där. Jag ville vara där för G och jag ville visa att jag fortfarande bryr mig - trots allt som har hänt... Men det gick ju inte, det finns någon annan där, en som är accepterad och välkomnad i familjen, och hon fanns vid G´s sida. Precis som det ska vara! Det är inte, och har aldrig varit min plats.

I söndags kom ännu ett dödsbud. Min gamla barndomskamrat J´s mamma somnade in. Inte heller detta var jag beredd på eftersom jag inte visste att hon varit sjuk. För att sammanfatta den senaste knappa månaden så har två pappor och en mamma i 50-års åldern dött, samt ytterligare en pappa allt för nära att stryka med. Skrämmande och helt ofattbart! Inte konstigt kanske att jag känner mig helt känslomässigt labil och varannan minut tänker att jag skiter i allt. Framför allt i allt som får mig att må bra - främst C. Men egentligen så ska jag ju focusera på det som får mig att må bra och vara lycklig - och det är verkligen C! Vi har ju det så bra.. Men olyckan vill gärna dra med sig allt ner i det nattsvarta...

Ibland kommer ensamheten smygandes... Även om jag har en hel del vänner så kan jag ibland känna mig så ensam. Den här helgen har varit en sådan..

Jag har känt mig så låg och ensam, och konstigt nog så är det faktiskt på det viset jag har spenderat min helg. Ganska ensam. Mobilen har varit nästintill tyst och likaså datorn. De få meddelanden som jag har fått har inte fått upp mig, inte ens de som handlade om snö, solig altan och en guiness som kom från min prins. Helt dött har det alltså känts men för att råda bot och skrämma bort känslan av ensamhet har jag lagt focus på att plocka in våren både ute och inne. Jag har under helgen fixat till min balkong så nu är den redo för mysiga dagar och kvällar i solsken, och mina katter älskar det! Bilen fick också sig en ordentlig rengöring - och det behövdes... Så smutsig får den aldrig bli igen ;) Till sist har jag plockat in lite björkris och satt i en vas.

Känns det då bättre? Ja det gjorde det i alla fall medans jag fixade men nu sitter man här igen. Jag försöker se positivt och ljust men jag lyckas på något sätt svärta ner allt. Jag är expert på att dra ner allt när någon bit faller isär. För varför skulle nåt fungera och gå bra när annat går helt åt skogen? Och helt ärligt så känns det som att jag rent ut sagt skiter i det just nu. Jag orkar inte bry mig. Förhoppningsvis vänder allt i morgon, allt löser sig och allt blir rosa o lyckligt igen... Man kan ju alltid hoppas...

Lite uppiggande vårbilder kommer här i alla fall.    Min lilla älskling trivs på balkongen, luktandes på vårblommorna...

Jag längtar, och jag längtar så oerhört mycket.

Konstigt egentligen för vi hinner ju aldrig ses under veckodagarna i vanliga fall. Men jag räknar ner för om fem dagar kommer min goding hem igen :) Under tiden får jag tiden att gå med jobb, träning, ridning och sång... Och den som väntar på nåt gott...

Ålder - alltid ett hett ämne som man kan fundera mycket över... Om du hade frågat mig för ett par månader sen om min ålder så hade jag sagt, ja jag är 32 men känner mig som 25 och så har det alltid varit. Jag har alltid känt mig yngre än jag varit och mycket har säkert hängt ihop med mitt utseende. Det har varit svårt att känna sig som 30+ när man  får visa leg på systemet varje gång och att alla människor jämt tror att man är 10 år yngre än vad jag är.

Detta levde jag med fram tills ganska nyligen, då jag helt plötsligt kom på att jag faktiskt gillar att vara 32, snart 33. Och helt plötsligt kände jag mig som "min" ålder. Inte så att jag gillar de små gråa hårstråna som har börjat dyka upp på mitt huvud, allt för tidigt för min smak. Men linjerna som börjat dyka upp runt ögonen känns mer välkommet - så länge de inte formar om sig till rynkor...

Men vad är det då som har förändrat min känsla inför åldern? Min känsla och syn som jag har haft i hela mitt liv? Det finns självklart en stor nämnare vid namn C som har påverkat mig ordentligt. Innan jag träffade honom, men också efter våra första möten, var killar som var äldre än mig helt ointressanta. I stället föll jag för, och har alltid fallit för, yngre killar. Ibland ganska mycket yngre.. Alla killar som har varit äldre än mig har jag sett som gubbar och så kände jag även med C - framför allt eftersom jag första gången vi träffades missuppfattade hans namn och fick det till ett riktigt gubbnamn. Snacka om att gå fetbort ;) Minns att jag t.o.m sa att även om han hade hetat något annat än Christer så hade han varit för gammal (trots att jag inte hade en aning om hur gammal). När jag sen fick höra att han var 37 höll jag på att slå bakut, alldeles för gammal! När jag nästan hade vant mig vid det visade det sig att jag hade haft fel igen - han var 38!!!!

Men någonstans här hade mina känslor växt sig såpass starka att det faktiskt inte spelade någon roll längre. Det är ju personen och inte åldern som jag vill leva med. Idag ser jag fram emot att han fyller 40 nästa år och har inga problem att prata om eller tänka på det. Kanske har det något med min egen åldersinsikt att göra. En annan sak som jag insett att min insikt har fört med sig är alla tankar på framtiden. För första gången är min framtid fylld med saker som jag aldrig har kunnat tänka mig tidigare, saker som jag för längesedan hade trängt bort, saker som finns till för andra - för alla utom mig.

Jag vill aldrig mer känna mig som 22! Så jag trivs med att vara min ålder, och jag trivs med att veta att jag kommer att bli äldre, för varje år kommer att vara fyllt med värdefullt innehåll. Så vad finns det att frukta?

Det som göms i snö.... en cykel, eller en känsla -

allt kommer till slut fram när solen värmer

I helgen väcktes jag upp igen, solen tittade fram och jag insåg att vi faktiskt går våren till mötes. Både lördagen och söndagen innebar ett par timmar på min balkong. En fleecetröja och en bok var allt som behövdes, solen värmde otroligt gott. Boken, som var relativt lättläst, tog jag mig igenom på en dag - snacka om sommarkänsla :)

Trots solens värme så fanns det ändå en disig känsla inom mig under lördagen. Jag VET att jag inte behöver vara orolig, jag VET att det bara är mina gamla elaka spöken som sätter igång min osäkerhet. Det är så konstigt, jag är egentligen jättesäker men ändå letar sig den där osäkerheten in. Den här gången räckte det med att en vän berättade om nåt som en annan vän hade haft åsikter om. Trots att jag visste att den gemensamme vännen var helt ute och cyklade så kom den gamla vanliga känslan smygandes. Tankar som att tänk om han har rätt? Tänk om jag står där lurad och blåst i slutändan igen? Tänk om jag bara inbillar mig?

  Grrrrrr! Blir både arg och besviken, dels på mig själv och dels på människor som yttrar sig om saker som de inte har en aning om. Nej jag vet att C inte är en person som springer runt och jagar mig när vi är ute - men herregud i så fall hade jag blivit tokig!!! Och det betyder ju inte att han inte tycker om mig. För det vet jag att han gör. Varför skulle han annars träffa mig? Varför skulle han annars prata om mig? Och varför skulle han annars sitta i min soffa med hög feber och bli sämre o sämre men ändå vägra åka hem bara för att han ville träffa mig? Nej ibland kan jag tycka att människor har åsikter om saker som de inte har en aning om, förmodligen utan att veta att de faktiskt sårar mig.

Då känns det skönt att höra av andra vänner att jag har träffat en bra kille, en kille som jag passar ihop med och en kille som de faktiskt gillar :) Att jag sen har fallit pladask för honom gör ju inte saken sämre, eller det faktum att han faktiskt tycker om lilla mig ;) 

Och känslan i magen säger ju "och så levde de lyckliga i alla sina dagar!" Då kan jag ju inte ha fel ;)

Jag är så glad att jag inte är någons hemlighet. Under ett och ett halvt år levde jag ett liv där jag var någons hemlighet. Ingen av hans vänner eller familj hade en aning om mig och alla runt oss trodde bara att jag var en efterhängsen tjej som inte fattade läget... Så tufft var det många gånger och flera gånger ville jag bara skrika ut att "fattar ni inte?!!!" Nu inser jag att vilken väg vi än hade gått så hade han aldrig erkänt mig. Jag var bara hans skamliga mörka lilla hemlighet. En person som inte passade in, som inte var "rätt". Synd bara att det tog så lång tid för mig att fatta det...

Idag är jag inte någons hemlighet, idag är jag Linda - tjejen som C har pratat om. Tjejen som vännerna tyckte var rolig att äntligen få träffa, tjejen som verkar tycka väldigt mycket om och som bryr sig väldigt mycket om C. I alla fall enligt vännerna :) Att C sen också vågade visa öppet vad han känner inför sina vänner fick den sista lilla stenen att falla från mitt bröst. Det var en verklig lättnad, kanske en småsak för andra men för mig en jättegrej (p.g.a. gamla erfarenheter...). Att få bli "uppvisad" i stället för mörkad. Så jag drar en lättad suck och blickar framåt, mot en riktigt ljus framtid!

Då var man tillbaka på jobbet igen, i morse klockan tio var det dags att infinna sig. Måste erkänna att jag var rätt irriterad i går när jag sent fick beskedet att vi skulle jobba. Två timmar tidigare hade det stått på nätet att skolan fortfarande var stängd, men en av byggnaderna hade de alltså fått öppna. Jag kan inte påstå att det var särskilt effektivt arbete, hur skulle det kunna bli det när nästan 100 personer ska trängas och samsas om lokaler, datorer och annat i ett enda hus (i stället för sex hus som vi brukar ha) och med allt material som behövs instängda i hus som vi inte får gå in i..

Det blev mest att sitta av tiden och småprata med kollegorna. Fast självklart var det skönt med en rejäl uppdatering och lite bakgrundsfakta från ledningen. Visst insåg man farorna tidigare men hur illa det faktiskt var, eller är, hade man inte kunnat föreställa sig. Att inte fler byggnader har rasat är egentligen ett under, och det är en oerhörd tur att inte någon människa fanns inne i idrottshallen i lördags - ingen hade överlevt. Och de som befann sig i omklädningsrummen hade änglavakt... Dagens mest uppmuntrande kommentar, från en sann norrlänning, var att blir det nu plusgrader så är snön borta om en sju veckor... Kändes positivt...

Jag lägger upp en bild från skolgården, om ett par år så kommer jag förmodligen sitta där och undra om det verkligen var så farligt. Då ska jag påminna mig själv om de snöfickor som har funnits på min byggnad. som är konstruerad för att klara av 55 cm snö men som i söndags fick bära 180 cm på sina håll... Det kan man trycka upp i ansiktet på de föräldrar som som tycker att det bara är lite snö... 

Bakom de två snövallarna skymtar man mitt hus... Snöskottarna hoppade ner i vallen när de skulle ta sig ner, och någonstans där bakom finns min ingång :)

Gårdagen, då jag var "ledig", inleddes med en frukostdate med flickorna av samma skrot och korn. Frukostbrickan var helt fantastisk - kändes som en hotellfrukost, till ett helt okej pris. Det blev ett par mysiga timmar i soffan med en massa prat och lite roliga upptäckter innan L och jag tog en liten promenad hem i solen. Dagen avslutades med ett besök på gymmet och det känns i kroppen idag (därav en helt träningsfri dag, eller njae kanske inte helt fri - tog mig en långpromenad innan...). Har t.o.m drömt om min värk i kroppen och när klockan ringde i morse hade jag ont i varenda muskel. Konstigt!

Frukostbrickan (minus den fantastiska yoghurten med müsli) på Pacha Lounge

I morgon blir det till att ställa klockan igen, tidigt, för då är det en ny hockeymatch. Synd bara att jag inte hinner se hela matchen innan jobbet...

Puss, puss

Och märk väl att jag idag inte har skrivit ett enda ord om någon prins... ;)